The True Bypass

The True Bypass press


Review: dagensskiva.com

This review is in swedish and has been taken from dagensskiva.com where it was published on 1 August 2002. Here's an english Google translation of the review.

Kille med gitarr (7/10)

Tänk dig ett stort rum. Gärna så stort som möjligt, kanske en sal. Med nakna väggar. Helst gråa. Inga möbler, gardiner eller annat som kan fånga upp ljud.

Sätt in en kille med en odistad elgitarr. Dämpa belysningen till stearinnivå, alternativt slå på kirurglamporna. Låt honom spela nio låtar. Svårmodiga sådana. Spela in allt live på en 24-kanalsbandare.

Resultatet blir en halvtimmes blå toner dränkta i reverb.

Ungefär så låter “The True Bypass”.

Bakom bandnamnet döljer sig Thomas Isberg som tidigare spelade i Rubbertribe. Även där sjöng han och skrev alla låtar. Bandet lades ner förra året då Thomas, som det står på sajten, “decided to kill the band Rubbertribe august 2001 for the benefit of his true intensions”. Det tackar vi för!

Eftersom alla låtar, milt uttryckt, är sparsmakat instrumenterade så är det inte världens mest dynamiska skiva, men sången och gitarrspelet är så varierat och personligt att man ändå lyssnar aktivt från första till sista låten.

Ekona från Radiohead finns fortfarande där. Det känns ibland som om Thom Yorke blivit 10 år yngre, hängt på sig en gitarr och satsat solo. Men att det påminner om andra gör i det här fallet ingenting alls. Både låtarna och produktionen är så pass starka.

Det känns som om Thomas står naken i skenet från ovan nämnda stearinljus eller operationslampor och spelar. Och allt blir synligt. Allt det dolda. Det fula. Det vackra. Allt kommer fram i gitarren och hans starka och känsliga röst.

Han blottar sig totalt. Det är det som är skivans största styrka. Det finns ingenting att gömma sig bakom. Med små medel skapar Isberg ändå stor musik. Samtidigt är det inte utan att man undrar hur det skulle låta om produktionen varit något större. Man får en föraning i avslutande “Your Voice Amused” där instrumenteringen mångdubblas med trummor, bas och orgel.

Allt är bra, men till de låtar som sticker ut mest hör inledande “The True Bypass” med sin starka refräng och tremoloindränkta “Plan Vanish” som är bräckligt vacker och dramatisk. De som gillar Radiohead eller annan storslagen, svävande musik får inte heller missa låtar som “Machines”, “Your Voice Amusal” och “Mud”.

För den enkla sättningen till trots så känns det just storslaget. Minimalism av episka proportioner om man så vill. Det är bara att vänta på de utlovade åtta uppföljarna som är planerade. Närmast väntar vi på “No Hero Sound”.

Nu är det bara att be till de musikaliska makterna att detta når ut mitt bland allt skval.

Patrik Ekelöf

Review: Groove #7 2002

This review is in swedish and has been taken from the music magazine Groove, issue #7 2002. Here's an english Google translation.

Mjukt, skört och alldeles betagande. Enmannabandet The True Bypass imponerar med ljuv stämma och sparsmakat komp. Thomas Isberg som mannen bakom projektet egentligen heter, sjunger med sådan inlevelse att jag vill se honom live. Plattan har också spelats in live i Thomas replokal. Kanske är det därför jag fantiserar om att sitta på ett sjabbigt hak och drömma mig bort i The True Bypass mystiska värld.

Kommer att tänka på Fuzzy, en Grant Lee Buffalo-låt som jag var förälskad i för några år sedan och inser att hela plattan går i samma stil. Plan Vanish och Bootleg lånar delvis Cranes spröda gitarrstil. En del låtar går in i varandra och ibland blir det lite smörigt men The True Bypass är övervägande mystisk och vacker.

Susanne Pettersson

Review: Nordische Musik

This review is in german and has been taken from Nordische Musik. Here's an english Google translation.

Es ist der Hall, der Thomas Isbergs weitläufigen Gesang charakterisiert. Es ist seine sanft gespielte Elektrogitarre, deren Echo sich verbreitet. Und es ist die Kombination aus beidem, die den Sound von The True Bypass ausmacht. Das Ein-Mann-Projekt ist schwermütig und nicht gerade der musikalischen Variation erlegen.

Manchmal klingt es etwas zu heulerisch, wenn Isberg zu den immer wiederkehrenden, monoton durchgespielten Akkorden über seine Selbstzweifel singt. Doch ist es mitunter auch intensiv und bewegend, seinen dichterischen Kleinoden zu lauschen, wenn diese langsam und bedächtig aus den Boxen quellen. Eine halbe Stunde lang lässt Isberg mit seiner spärlich instrumentierten Musikalität den Seelenkummer wachsen. Er setzt erst im letzten Song für wenige Sekunden ein Schlagzeug ein – der Moment, in dem man sich wünscht, er hätte das schon früher getan. So schön war das plötzlich.

Liska Cersowsky